Försvin från mig...
smutsen var stor förut, i lördags ran den ur mig, fint och sakta. lite av den försvan och det känndes bra. men den kom tbx, tack vara han och mig. den kom fan tbx. när allt entligen känndes lite bättre. men nu är den större och värre. och jag måste börja om. igen. jag måste börja om med allt, allt är fel och allt är tbx igen.
jag känner mig tom och död, min kropp orkar knappt röra sig. min ork är ur mig, som om någon har dragit den ur mig. jag orkar inget. inte prata inte gå till skolan inte träffa någon. jag vill orkar jag vill kunna.
och jag får alla i min omgivning att må dåligt, visst man behöver vänner som stöttar en för att orka kunna överleva, men jag gör dom illa. jag bryr mig mer om hur dom mår och dom mår bättre av att inte vara med mig, jag gör dom ju bara illa. så snälla, jag förstår när ni försvinner från mig, och ajg tycker att det är rätt.
jag kan inte gör så mott henne, hon är bäst och jag älskar henne, men att allt blr fel och ajg måste ljuga, jag vill vara påvärkad hela tin, då är man ju ärlig och jag skulle vara ärlig mott alla hela tin, alla vill vell ha ärliga människor? jag vet ju sanningen, den är inte vacker. men den måste ut.
sanningen, ensamhet, smuts.
alltid kommer jag vara ensam. s
mutsen kommer snart ta över mig.
jag måste ju få den ur mig.
jag blir mer och mer smutsig utan nej.
men det går inte att säga nej.
och dom ber mig göra två olika saker,
hur ska jag då veta vad dom vill?
det är som om dom vill att det aldrig ska ur mig.
dom straffar mig. med allt,
med ensamheten som kommer med smutsen.
två lika , som aldrig kommer bli en.
Kommentarer
Trackback
