LinneaMariusson

Jag måste bort här i från. Bort från allt. Jag klarar inte av det mer. Vill bara sätta mig på nästa tåg till sthlm, sen vill jag stana där. så länge jag bara kan. Jag klarar det inte mer.
Fast jag vet att vart jag än tar vägen måste jag stå ut med mig själv. Man kan inte fly från sig själv, sina tankar eller sitt liv. Men tänk om man vill det då?!! Om man inte klarar av sig själv längre. Ska man då behöva ta den enkla men ändå den svåra vägen ut?! Är det vad som väntar.

Jag är fortfarande hemma och sjuk, jag orkar knappt prata, jag tror nog aldrig att jag kännt mig så här stum. Och röra mig orkara jag knappt heller. Jag orkara seriöst ingen ting.
Idag har jag gjort mig i ordning, på hopp om att ta tåget till sthlm. Vad jag än gör måste jag ju dit, ska försöka köpa Maddes present där. För hoppnings vis kommer jag dit i dag.

Det har gått ca 2-3 dagar sen Jocke hörde av sig, jag vet inte vad jag har gjort för fel. Jag försöker ju höra av mig till honom men får ju inge jävla svara, så vad fan ska jag göra?! Jag orkar inte gå här och hoppas längre. Och jag är rädd för att mina tankare igen är sanna, som sist. Jag menar om man har varit med om det en gång kan det hända igen, eller iaf mot mig. Det måste ju betyda att det är något seriöst fel på mig. Vrf kan jag inte bara fatta vad det är?!